Saker som får en att säga hmm...

Jag har precis varit uppe på vinden, en liten kort sväng för att leta efter en enda sak - ett par fiffiga sängben som gör att man kan fälla upp och gömma sängen mot väggen - benen ska hjälpa mig och min mäklare nästa gång lägenheten ska ut på nätet. Två timmar senare kommer jag ner från vinden och har då gått igenom en herrans massa svarta sopsäckar med kläder, lådor med konstiga grejer, målarburkar och möbler. Om det mot förmodan skulle börja brinna på vinden så är jag ganska säker på att jag skulle få svårt att skriva till försäkringsbolaget och försöka förklara vad exakt som fanns där uppe, detta trots att jag precis var där. Och det enda som jag egentligen skulle sakna är två vinterjackor (varav den ena är alldeles för stor). Med andra ord så fanns det där uppe på min vind en hel del som fick mig att fundera över vem som köpt det och varför och sen vem som sparat det och ännu mera varför??? Det gjorde givetvis att jag fick panik och var tvungen att städa i två timmar. En hiss full med mysko grejer och skräp fick följa med ner till soprummet. Det trista är att en hel påse med andra saker bar jag tillbaka till lägenheten.. ångrar mig redan men sinnet är svagt ibland. Nere i soprummet fick jag problem igen, att sopsortera väskor gardiner kläder och trasiga skor går inte i mitt soprum. Så med stark känsla av att göra helt fel så sorterade jag lite av det översta och knöt sen ihop säcken och la den i behållaren 'grovsopor i kärl' - sopsäcken får stå för kärl och grovsopen låg ju i.

Men det räcker inte med att städa vindsrum, ibland måste man även städa i sina inre rum. Det krävs kanske lite mer motivation för den sortens arbete men är desto viktigare. Till exempel rummet med gömda sorger, rummet med dåliga relationer och rummet med glömda drömmar. Vad ska man ha kvar och vad ska kastas? Vem köpte grejerna från början - när gick ångerrätten ut och vart går jag för att sopsortera sånt?!

Vissa saker ska man förstås spara. När jag var 10 år började jag på ridskola och när jag var 13 år ville jag köpa häst. Det är nu 18 år sedan men den hästen står kvar i mitt rum med gamla drömmar och där vill jag ha den kvar. I min garderob står en golfbag som är kanske 8 år gammal. Har fortfarande inte skaffat grönt kort men bagen har vart med på en hel del rancher och även en kort sväng till Barsebäck där jag och en kollega fick svinga oss runt helt själva på övningsbanan invid havet. Golfbagen ska jag också ha kvar. Men mitt skräp, det som ska slängas, är kanske inget som egentligen vill ha hjälp av grannarna att bära ut. Det vill jag nog helst smyga ut med själv en sen kväll, kolla runt hörnan så att ingen är där - bära ut i soprummet och slänga utan att sortera. Känner ett litet sting av saknad i hjärtat, för jag har trots allt haft det med mig ganska så länge. Men finns det ingen plats längre
- nu åker det ut.

Grottmannen är min nya idol!

Jag har alltid hyllat det enkla men av nån anledning valt att krångla till det ändå. Kanske känner man sig lite duktigare och kan klappa sig själv fint på ryggen och säga 'det här klarade du bra!' efter en extra svår utmaning. Medan det såklart vore bättre om man var så duktigt att man inte ens satte sig själv i den där kniviga situationen från början. Sen finns det en sanning som säger att det existerar ett dolt fel som man bara missat om något 'verkar för enkelt'.
Men jag vill gärna tro att den enklaste lösningen och närmaste vägen fram till målet är rätt väg att gå. Om vi går tillbaka till jordens början så känns det ändå rätt så rimligt att det var så som man tänkte vid den tiden. Här kan vi hitta vatten, här finns skydd, här kan vi sova. Enkelt. Inte, här kan vi uppfinna en akvedukt så att vattnet kan rinna hundra meter till vår sovplats där vi har byggt en koja med extra bra tak i en moderiktig grön färg. Utan lite mer basic. Grottmannen tror jag levde oerhört mycket från A till B utan en massa krångel. Sen kommer vi såklart till Jesus, allt i från de fotriktiga sandalerna till tron om att leva i enkelhet och fattigdom. Verkar dessutom ha fungerat utomordentligt bra med tanke på att han fortfarande är vår allra kändaste kändis. Tyvärr vägde han upp det oerhört enkla med att dö extremt komplicerat och vi ska inte ens prata om hans kärleksliv. Men ändå, en man som förespråkade enkelhet. Så vad hände under de senaste 2000 åren som gjorde att vi glömde bort det enkla och började krångla till allt?

Det ser förresten ut som att jag blir kvar ett tag i min lägenhet (någon bestämde sig för att helt översvämma marknaden med bostäder ungefär samtidigt som vi hade vår visning och budgivarna valde att göra det enkelt för sig). Under de senaste två åren har jag vänt och vridit på det olösliga problemet att skapa en sovalkov. Det går bara inte. Omöjligt. Hur gör man? Min planlösning är en katastrof. Förra veckan kom min trevliga granne på besök. Hon har flyttat ut köket i den extremt stora inre hallen. Genialiskt! Enkel lösning. Dessutom inte helt dyr med tanke på att vatten och annat går vägg i vägg med både gamla köket och befintligt badrum. Men varför såg inte jag den lösningen? Har tyvärr inget svar alls på den frågan. Min lösning involverade att flytta minst två väggar och kanske sätta upp ett draperi, inte alls lika enkelt men säkert lika dyrt... fast å andra sidan så är det kanske enklare att bara flytta ändå?

Så tanken med det här inlägget är alltså att påminna mig själv och alla andra om att försöka göra det enkelt för sig. Inte krångla till saker i onödan och inte söka sig till problem bara för att få känna sig duktig efteråt. Man kan faktiskt få vara bra ändå tycker jag. Ska man leva efter denna enkla grottbjörnslogik innebär det också att man ibland får acceptera att inte alla frågor har ett svar, och att inte alla gåtor går att lösa. Och man får lära sig att hitta sina egna svar för det är faktiskt enklare!

Plötsligt så händer det...

Förändringen är konstant. Det är på något sätt oundvikligt och tjänar faktiskt inget till att motarbeta heller. För vad skulle motsatsen vara? Att vi fullkomligen vägrar all sorts förändring och stilla blir kvar i vår egen trygga tillvaro för alltid? Man skulle gärna kunna tro det... men eftersom det har visat sig oerhört svårt för att inte säga omöjligt att styra över sin omgivning så är det ganska så rimligt att tro att just vår omgivning - kommer att fortsätta förändras. Så sitter vi där med en konservativ tillvaro och känner ändå inte igen någonting alls eftersom att allt runt omkring oss har hunnit förändrats. Är det inte bättre då att acceptera förändring som något naturligt, ganska kul och framför allt väldigt spännande - jag menar vem vet som händer imorgon? Vi kanske till och med kan börja se på vårt liv som en spännande actionfilm eller ett drama eller varför inte en romantisk komedi? Allt sådant är ju fantastiskt kul och underhållande att se på teve och bio - hur mycket bättre är det inte då att uppleva det IRL (In Real Life)?
Sen kan man också välja att driva förändring till något, som av vissa skulle kunna kallas, en överdrift. Det kan hända den bästa och det kan ganska så ofta hända mig. Det tar sig uttryck i shopping, arbetsbyte, nya intressen och nu senast - lägenhetsförsäljning. Varför är jag faktiskt inte helt säker över men så har det lixom alltid varit. Eller åtminstone de senaste 15 åren (om jag ska vara ärlig så har jag inte full koll på hur jag var som barn på den punkten). Hursomhelst så drivs jag av en oidentifierbar känsla av att jag måste flytta. Min vän J konstaterade lite syrligt att denna känsla nog berodde på befintliga brister i kärleks och arbetsliv - det skulle jag såklart aldrig kunna erkänna! Men J känner nog mig och min förkärlek för nytt nytt och nytt! Men den här förändringen måste till dels på grund av ekonomiska skäl, dels på grund av att jag har piffat och målat klart, byggt balkong och egentligen inte har några mer kvar till renovering (och den här sista biten skulle jag faktiskt helt vilja skylla på mina föräldrar - uppvuxen i konstant renovering). Så nu på söndag är det visning av Roslagsgatan och därefter får vi se, om budgivning går bra så kastar jag mig ut i min nästa stora förändring, om inte så lånar jag mer pengar, flyttar köket och bygger om till en tvåa!
Vad som däremot kan förvåna mig emellanåt är att många söker efter förändring men vill lixom inte gå igenom själva förändringsstadiet. Min mor vill ha förändring men jag hörde henne senast idag förbanna alla dessa val som finns i livet - från jobb till presenter till att hon alldeles säkert våndas över vilken buss som ska få äran att transportera henne hem efter jobbet. Min vän J som befinner sig i vad man normalt kallar (iallafall för en sisådär 300 år sen) för ett välsignat tillstånd - lever i ständig förändring som börjar bli allt mer svår att dölja, stora klänningar till trots.. Så varför vill vi teleportera över oss till det 'nya'? Om vi nu ändå så gärna vill ha förändring varför motarbetar vi det så mycket? Varför sitter jag här med separationsångest över min lägenhet som jag helt plötsligt älskar mest i hela världen?
Jag har bestämt mig för att se mitt liv som en film. På jobbet är det ibland en psykologisk thriller, på väg till jobbet är det dokumentären av cykelloppet Tour de France, och mitt kärleksliv - ja ni gissade rätt - en romantisk komedi.

Kom ut ur garderoben!

Ibland kan man komma på sig själv med att fundera mer över sina vänners kärleksliv än ens eget. Kanske är det mer intressant, kanske är det lite enklare att i detalj lösa vännernas problem än att behöva granska sina egna.
Bland mina vänner hittar man både lyckliga och lite mer förvirrade relationer. Gravida av misstag, gravida med hjälpmedel och några helt utan gravid-planer. Senaste halvåret har lunchsamtalen kretsat kring problemet snitta vs. spricka. Lite lätt avskräckande för en 31-årig singel pingla som aldrig riktigt kommit i närheten av att ens bli sambo... Däremot börjar jag närma mig en dejt, och det är ju helt klart ett steg i rätt riktning. Men åter till mina vänner, det är både mer intressant och om vi ska vara ärliga - enklare att engagera sig i om man som jag gillar att leka struts emellanåt.
Min ganska nya vän H har med ganska stor framgång börjat blogga om sitt dejtande. Dejtande är vad bloggen ska handla om men att attackera problem nummer ett - hitta någon att dejta - har visat sig vara ett lite större problem än förutspått. Vi har tillsammans kommit fram till att det finns en väldig massa singelkillar i stan men att läget tyvärr är som så att det finns ännu fler singeltjejjer. Vi spelar alltså med oddsen emot oss på den här planen. För att komma förbi det problemet har vi båda valt att signa in oss på spray - det fantastiska nätverket med hela sthlms singel elit. Eller nått. För mig skulle jag nog vilja säga att det funkar sådär. Avsaknad av engagemang kombinerat men traditionella värderingar (jag ska bli utbjuden, vägrar att 'jaga' trots att jag glömmer bort detta ibland och sätter igång en riktigt stalker-session med nån stackare från jobb eller vänkrets) och en total övertro på hur romantiskt det ska vara för att verkligen vara rätt har lämnat mig med en dejt sedan starten i julas. Nästa vecka kommer vi eventuellt till dejt nummer 2.
För min vän H har det nog gått bättre, om än marginellt. En cool personlighet, skönhet och riktigt bra självkänsla verkar tyvärr inte ens tagit H till de högre romantiska höjderna - under de senaste 'dejting-månaderna'. Och hur ska då en annan klara sig? Tänk om den gamla slitna frasen att kärleken inte kommer till den som jagar den stämmer? Tänk om alla lyckliga spray-förhållanden bara är undantagen som bekräftar regeln? Eller ännu värre, tänk om dom inte alls är lyckliga?
Den senaste tiden har några av mina vänner, lixom jag, utvecklat en ganska så avancerad förmåga att dra sig till 'projekt' snarare än dejter. Något som tar oerhört mycket av ens energi och inte så ofta slutar i bröllopsvals. Vi vill ju såklart försöka undvika dessa kärlekens fallgropar. Men frågan är om inte utmaningen i 'projektet' ibland lockar mer än att ge sig in i något riktigt och inom en någorlunda snar framtid behöva ta ställning till frågan snitta vs. spricka?
Jag tror att det är dags för mig att komma ut ur garderoben och ta ställning till mitt eget liv istället för mina vänners. Eftersom vi alla dejtar, shoppar och skriver på nätet numer och orädda publicerar både sanna och inbillade tankar och känslor för allmänheten och den som orkar läsa - så vill jag slå ett slag för mitt LILLA EGO och komma ut som bloggare, filosof och obotlig romantiker. Välkommen.