Plötsligt så händer det...

Förändringen är konstant. Det är på något sätt oundvikligt och tjänar faktiskt inget till att motarbeta heller. För vad skulle motsatsen vara? Att vi fullkomligen vägrar all sorts förändring och stilla blir kvar i vår egen trygga tillvaro för alltid? Man skulle gärna kunna tro det... men eftersom det har visat sig oerhört svårt för att inte säga omöjligt att styra över sin omgivning så är det ganska så rimligt att tro att just vår omgivning - kommer att fortsätta förändras. Så sitter vi där med en konservativ tillvaro och känner ändå inte igen någonting alls eftersom att allt runt omkring oss har hunnit förändrats. Är det inte bättre då att acceptera förändring som något naturligt, ganska kul och framför allt väldigt spännande - jag menar vem vet som händer imorgon? Vi kanske till och med kan börja se på vårt liv som en spännande actionfilm eller ett drama eller varför inte en romantisk komedi? Allt sådant är ju fantastiskt kul och underhållande att se på teve och bio - hur mycket bättre är det inte då att uppleva det IRL (In Real Life)?
Sen kan man också välja att driva förändring till något, som av vissa skulle kunna kallas, en överdrift. Det kan hända den bästa och det kan ganska så ofta hända mig. Det tar sig uttryck i shopping, arbetsbyte, nya intressen och nu senast - lägenhetsförsäljning. Varför är jag faktiskt inte helt säker över men så har det lixom alltid varit. Eller åtminstone de senaste 15 åren (om jag ska vara ärlig så har jag inte full koll på hur jag var som barn på den punkten). Hursomhelst så drivs jag av en oidentifierbar känsla av att jag måste flytta. Min vän J konstaterade lite syrligt att denna känsla nog berodde på befintliga brister i kärleks och arbetsliv - det skulle jag såklart aldrig kunna erkänna! Men J känner nog mig och min förkärlek för nytt nytt och nytt! Men den här förändringen måste till dels på grund av ekonomiska skäl, dels på grund av att jag har piffat och målat klart, byggt balkong och egentligen inte har några mer kvar till renovering (och den här sista biten skulle jag faktiskt helt vilja skylla på mina föräldrar - uppvuxen i konstant renovering). Så nu på söndag är det visning av Roslagsgatan och därefter får vi se, om budgivning går bra så kastar jag mig ut i min nästa stora förändring, om inte så lånar jag mer pengar, flyttar köket och bygger om till en tvåa!
Vad som däremot kan förvåna mig emellanåt är att många söker efter förändring men vill lixom inte gå igenom själva förändringsstadiet. Min mor vill ha förändring men jag hörde henne senast idag förbanna alla dessa val som finns i livet - från jobb till presenter till att hon alldeles säkert våndas över vilken buss som ska få äran att transportera henne hem efter jobbet. Min vän J som befinner sig i vad man normalt kallar (iallafall för en sisådär 300 år sen) för ett välsignat tillstånd - lever i ständig förändring som börjar bli allt mer svår att dölja, stora klänningar till trots.. Så varför vill vi teleportera över oss till det 'nya'? Om vi nu ändå så gärna vill ha förändring varför motarbetar vi det så mycket? Varför sitter jag här med separationsångest över min lägenhet som jag helt plötsligt älskar mest i hela världen?
Jag har bestämt mig för att se mitt liv som en film. På jobbet är det ibland en psykologisk thriller, på väg till jobbet är det dokumentären av cykelloppet Tour de France, och mitt kärleksliv - ja ni gissade rätt - en romantisk komedi.